Claes Sprakarn, Major

Känsö som förläggningsplats.

För varje soldat bör en del av utbildningen ske i den terräng och miljö där han skall strida. Kustartilleristen är skärgårdssoldat och kommer i stor utsträckning att placeras på krigsförband på öar.

Han bör vänja sig vid vad det innebär med en viss grad av isolering, ett fåtal förbindelser med hemorten och stundom en karg natur med kala klippor och frånvaro av vegetation. För de allra flesta är detta något nytt, för ett fåtal är den påtvingade isoleringen och den karga naturen en svår omställning från vad de är vana vid. Det är en stor fördel att under utbildningen i fred kunna ge en bild av skärgårdslivet och Känsö ger det mesta av detta och har förför blivit ett av KA 4 utbildningsplatser.

Känsö ligger centralt i Göteborgs södra skärgård. Även om inte alla stridsmedel finns representerade på ön, är den dock så väl belägen att man snabbt och lätt kan nå många lämpliga övningsplatser Första gången jag kom till Känsö var våren 1944. Jag tillhörde årets blivande officerskull och hade just lämnat Sjökrigsskolan och dess teori för att i praktiken omsätta mina kunskaper. Föga kände jag till västkusten och livet på en ö. Med spända förväntningar anträdde jag resan dit och mina förhoppningar om något säreget och vackert blev aldrig svikna. Som en tung kuliss  åg alla byggnaderna och Känsö torn att de avskärmade en idyll som är något av det vackraste i Göteborgs Skärgård. Känsö visar sig över huvud taget avvisande från vilket håll man än närmar sig. Denna vårmånad innebar'" upptäckt av en västkustö. Det var fascine­rande att från Känsö torn se solen försvinna bakom Vinga eller att un­der hårda stormar se de upprörda vågorna vräka sig mot klipporna. De låga buskarna kröpo över marken, avpassade för en gård och karg tillvaro. En somnardag med bleke såg jag stora flockar ejderhannar simma omkring, eller senare på våren, hur ejdrarna låg parvis runt stranden , hanen i sin praktdräkt, honan i enkel brun skrud. Trut och mås kom från sina västliga fångstvatten och slog sig till ro för natten på klipporna.

Men kärvheten var inte Känsö särmärke. Idyllen fanns i lä bakom bergskammarna och det var den som gav det bestående intrycket.

I parken där klibbalen dominerade men var lagom uppblandad med de flesta av våra lövträd, var marken den vitaste matta av vitsippor och konvaljknopparna lät mig ana att den väntade på sin tid. I tur att komma var också majnycklar och prästkragar. Det var de artrikaste av vårens och försommarens blommor som anlänt eller lät meddela sin ankomst och som sätter sin prägel på Känsö dalar och läplatser.

Sedan den våren har jag årligen tjänstgjort på Känsö. Ibland har det bara varit någon somnarvecka, Ibland mest hela året. Minnena från den första tiden är ännu bestående och med glädje konstate­rar jag att natur och byggnader är nästan helt orörda.

Förläggningen var då primitiv och tungarbetad. Vid krigsutbrottet behövdes byggnaderna och med enklaste och billigaste medel gjordes de användbara. Några förbättringar gjordes på 40-talet. Bättre standard på förläggningar var et krav som resulterade i etappvisa förbättringar. Den mest omfattande ombyggnaden och renoveringen pågår just nu (1968) och kommer, när den om något år i hudsak är avslutad att ge en förläggning som i alla avseenden fyller högt ställda krav. Pietetsfullt har de 150-åriga byggnadernas yttre bevarats och konserverats som anstår ett byggnadsminnesmärke.

Det är ej bara förläggningar, mässar och kök som fått sin efterlängtade renovering. På flera ställen har lektionsrum och andra utbildningslokaler byggts och inretts helt modernt. Oljeeldning och moderna hygiensiska anordningar har gjort förläggningen lättskött och arbetsbesparande.

Standardförbättringarna har gjort Känsö mer trivsamt. Det framgår också klart att de senaste åldersklasserna minns tiden på Känsö som en annorlunda men trevlig period som de inte vill ha ogjord.

Claes Sprakarn.